Sitter mestadels och stirrar på skärmen. Fast att jag vet att allting är okej fladdrar tankarna iväg på annat håll. Axlarna känns tunga för att man inte får vara uppe i Uppsala och stressen letar sig in i magen för att man inte får något gjort här hemma. Huvudet bultar eftersom tankarna med oro möter tankarna om "friktion" och fysik. Jädra skitskola och jädra skitsjukdomar.
Det är när något sånt här händer som den där själviska sidan kan leta sig fram. Man önskar att man inte var lika beroende av andra som man är och att man inte brydde sig om andra lika mycket som man gör. För det gör så ont när de har ont. Man önskar att man vore själv så att man slipper känna sådan här oro och stress när något händer. Fast vad vore jag utan min familj? Säkert ännu mer bedrövad än vad man känner sig just nu. Man tänker så konstigt när sånt här händer, jag vet inte riktigt om ni fattar. Men vi människor fungerar väl så, att man både vill ha och äta kakan. När livet är som vanligt letar man efter någon att dela livet med men när något inträffar önskar man att man vore ensam för att slippa se andra lida. Själviskt, jag vet.
För att skringra tankar från både oro och plugg har jag varit ute och skottat uppfarten och borstat av bobben som stått under förrådstaket. Tänkte ta en promenad med den till Yvve sen när jag hämtar Claris, och skjutsa henne hem. Sånt man har tid för nu när bara en liten plutt är hemma. Sen vill jag rikta lite extra uppmärksamhet mot henne för att hon inte ska känna sig bortglömd mitt i allt kaos med Casper. Wilma och Willgoth har ju åtminstone sin pappa på plats, Claris får ju nöja sig med mig och Andreas nu när Madde och Benny är i Uppsala. Då får man passa på att göra små saker som hämtning hos dagmamman lite mer speciella.
Bobben redo!
Bästa skorna :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar