Lycka att gå till jobbet

Älskar mitt nya jobb. Alla hjärnspöken är som bortblåsta. Huvudet hade fått för sig att det skulle vara lika tungt och ångestladdat att ta sig till jobbet som i våras. Men så är det inte alls. Efter en vecka med barnen är jag världens lyckligaste. Alla kollegor frågar hur jag mår och det går. De är så måna om mig. Rektor med. Det är en annorlunda känsla, på ett bra sätt. 

 

Varför gör magen ont när allt känns så bra?

I helgen gjorde jag någonting roligt igen. Jag sprang ett lopp. 10 km. I Stockholm. På natten. Med mina bästa vänner. I cheerleaderdräkt. Och bodde på hotell. Say no more. Det var kul.

Sen har jag ju börjat jobba också! Steg 1 avklarat. Det vill säga träffat de flesta av mina arbetskamrater (de är ju så himla många) och bekantat mig ordentligt med mina närmsta arbetskollegor. Steg 2, att träffa och bekanta mig med eleverna återstår fortfarande då de inte börjar skolan förrän om en vecka. Ugh! Också nervöst. Men det blir bra. Det ska gå bra. Det känns bra. (??) (nervösa frågetecken) (inom parantes) 

I våras när jag hade det som tuffast på jobbet kan jag minnas att jag brukade säga till Benny (mer ofta än sällan): "Jag går upp och duschar av mig allt det dåliga." 

Jag ska alldeles strax gå upp och duscha, men denna gång för att rensa min korvstoppade hjärna från alla nya intryck och rutiner. Jag har bara jobbat tre dagar men redan fått höra otaligt många gånger hur glada min arbetskamrater är för att ha med mig i deras gäng. Jag hoppas verkligen att denna härliga känsla håller i sig. Because I need it. So bad. 

Sista semesterdagen

Nu har mina hjärnspöken lugnat ner sig lite och jag kan känna att det ska bli så himla skönt att börja jobba igen. Jag har ju inte jobbat på en evighet. Ledighet i all ära men rutiner, fasta tider och en längtan efter helgen är inte fy skam det heller. Idag är sista semesterdagen och imorgon börjar allvaret igen. Ganska skönt ändå att få smygstarta upp på en torsdag då helgen inte är alltför långt bort. Åh vilken hatkänsla det är att få komma till ett nytt jobb! Pirrigt men nervöst. Roligt men läskigt. Ångestladdat men glädjefyllt.

I helgen gjorde jag något roligt. Vi hade klubbmästerskap i CrossFit där vi tävlade i lag. Jag fick byta lagkamrat två gånger på grund av skador innan jag till slut hittade rätt. Det var kul att bara få testa på att tävla igen. Det blev en tredjeplats, precis som förra året. Dock var det inte lika många som slogs om platserna denna gång, men en tredjeplats är en tredjeplats. Hehe. 

Nu under denna sista semestervecka har jag passat på att göra all den där nyttan jag tänkt göra i början av sommaren, hehe. Jag har äntligen fått tummen ur och lagt ut min lilla, fina, gula Mini Cooper till försäljning och köpt en ny, större, vit Volkswagen Golf istället (bilder kommer!) Sen har jag slipat och målat byrå, rensat bland gamla skolgrejer, rensat rabatter och planterat om buskar och en hel massa andra saker. Som sagt, det ska bli skönt med rutiner igen. Känns som att jag gjort mycket men också som om jag "sitter av" en massa tid. Jag är helt klart en rutinmänniska. 

Hjärnspöken som vi alla har

Det är märkligt vilken skillnad det är mellan juli och augusti. I måndags slog det om till augusti och i samma stund försvann den där tryckande sommarvärmen och den där svala sommarbrisen gjorde entré istället. Min syster tyckte att det doftade skolstart i luften och det är ju sant. Skolorna sätter snart igång. Idag har jag exakt en vecka kvar på denna oändligt långa och härliga ledighet jag haft i sommar.

Hade jag jobbat kvar i Flen i höst hade jag börjat jobba nu på måndag men eftersom jag nu börjar i Katrineholm istället sätter planeringsarbetet igång nästa torsdag. Jag ser fram emot att börja jobba, samtidigt som min hjärna spökar med mig. Våren i Flen var så fruktansvärt tuff och den upplevelsen fick mig att tvivla hundra gånger om på mig själv och min förmåga som lärare. Så istället för att känna den där väldiga längtan till att sätta igång och jobba kan jag istället känna en liten släng av ångest. Känslorna från i våras kommer tillbaka och jag får lite smått panik. Jag vet ju att det mesta antagligen kommer att vara helt annorlunda och att jag egentligen inte behöver tvivla på mig själv, men mina hjärnspöken säger något annat. Tror faktiskt inte att jag insett det förrän nu hur otroligt bränd jag blev under våren. Inte utbränd, men bränd. Det är en läskig känsla som jag hoppas ska försvinna när jag går till mitt nya jobb om en vecka.

Nedrans hjärnspöken.