Tysthet

Det betyder oftast bara en sak. Jag är ur form. Känner mig låg. Dyster. Då låter jag oftast bli att skriva. Det typiska Stjernlöfs-syndromet är att bli lite deppig när mörkare tider smyger sig på. Men i mitt fall handlar det nog snarare om att jag bokstavligen talat känner mig ur form. Jag tränar men inte som förut. Axeln är fortfarande inte att lita på. Däremot äter jag fortfarande som om jag tränade lika hårt som alltid. Vilket resulterar i att jag blir ur form och inte alls nöjd med mig själv. 

På måndag är det tänkt att jag ska börja på gymnastik för vuxna. Öva på handstående, hjula och volter. Då får axeln bära eller brista. Då får jag kanske "träna mig igenom smärtan" som naprapat Gustav sa. 

På återseende med ett bättre humör (!?)