Mäh bruds det verkar inte kunna blir nåt imorrn. :( LSD, Rosie å Bella har sagt nej. Kanske lika bra eftersom det är ganska saftigt med 300 kronor och jag har annat att göra.. Men var så sugen på att träffa folk, bli full och sjunga falskt. Men men.. Nån annan helg då kanske.
Idag är det exakt två veckor tills jag slutar på Miljöteamet :D
Nu blire Vem vet mest? och smoothie! Kram!
torsdag 26 maj 2011
tisdag 24 maj 2011
Hate to say I told you so
Björn Rosenström på Amazon på fredag brudar?? Han går på scenen klockan 23.00 så det finns gott om tid för en förfest. Bli lite runda under fötterna och sen sjunga falskt i kör med Björn. Sounds like a plan. Förfest hos Elin och Macke?? :)
lördag 21 maj 2011
Heart of glass
Ja just det, har glömt att nämna att jag varit hos frisören. Klippt och slingat håret hos en jätteduktig (och billig!!) tjej. Skönt att få bort det mörka inför sommaren :)
Före:
Efter:
Nu blir det cider och grill! Kram!
Före:
Nu blir det cider och grill! Kram!
fredag 20 maj 2011
What did you expect?
Ibland önskar jag att jag vägde 10 kilo mer så jag kanske kände ett behov av att gå ner i vikt. Jag är för "smal" för att banta men inte tillräckligt disciplinerad för att träna jämt och ständigt. Det är kanske en konstig sak att önska sig men jag står ständigt stilla på samma kroppsform å vikt. Går jag upp det minsta får jag panik och börjar träna. Men så fort jag ser resultat av min träning "nöjer" jag mig och börjar unna mig mer mat och mindre träning igen.
Jag kan inte kalla mig smal. Jag kan inte kalla mig vältränad med det flåset jag får när jag springer. Jag kan inte kalla mig välsvarvad. Jag kan inte kalla mig slank. Jag kan heller inte kalla mig tjock, fet, knubbig eller överviktig. Vad är jag? Jag är lång, bredaxlad, muskulös med lite fett som sticker ut här å var. Och jag har fötter som båtar.
Jag älskar att titta på olika viktprogram som "du är vad du äter" och "biggest loser". De människorna kan väga sig och mäta sig och inom loppet av några veckor se stora förändringar. Det blir en motivation för de att fortsätta. Mina mått och min vikt skulle knappast förändras särskilt mycket. Snarare skulle mina mått kanske öka om jag bygger mycket muskler. Jag behöver en annan morot. Hur gör ni andra??
Och sen förundras jag så otroligt mycket över folk som kan säga "nej tack" när de får ett kakfat under näsan. Hur tusan gör ni det?? Mitt huvud säger "nej jag borde inte", trots detta sträcker sig min arm fram och tar en kaka, stoppar den i munnen, jag tuggar å sen sväljer jag kakan. Sen ångrar jag mig. Och det är ju absolut inte värt det sen när man ändå får ont i tänderna av allt socker (jag i alla fall).
Får ta mig en funderare på det där. Och jag tar gärna emot tips. Men nu är det helg. Och jag ska ut på en promenad i det här fina vädret. Har varit hos Gurra å fixat min rygg och det känns mycket bättre nu även om jag kommer va lite öm imorrn. Livet känns lite extra fint nu när solen skiner också.
Kram
Jag kan inte kalla mig smal. Jag kan inte kalla mig vältränad med det flåset jag får när jag springer. Jag kan inte kalla mig välsvarvad. Jag kan inte kalla mig slank. Jag kan heller inte kalla mig tjock, fet, knubbig eller överviktig. Vad är jag? Jag är lång, bredaxlad, muskulös med lite fett som sticker ut här å var. Och jag har fötter som båtar.
Jag älskar att titta på olika viktprogram som "du är vad du äter" och "biggest loser". De människorna kan väga sig och mäta sig och inom loppet av några veckor se stora förändringar. Det blir en motivation för de att fortsätta. Mina mått och min vikt skulle knappast förändras särskilt mycket. Snarare skulle mina mått kanske öka om jag bygger mycket muskler. Jag behöver en annan morot. Hur gör ni andra??
Och sen förundras jag så otroligt mycket över folk som kan säga "nej tack" när de får ett kakfat under näsan. Hur tusan gör ni det?? Mitt huvud säger "nej jag borde inte", trots detta sträcker sig min arm fram och tar en kaka, stoppar den i munnen, jag tuggar å sen sväljer jag kakan. Sen ångrar jag mig. Och det är ju absolut inte värt det sen när man ändå får ont i tänderna av allt socker (jag i alla fall).
Får ta mig en funderare på det där. Och jag tar gärna emot tips. Men nu är det helg. Och jag ska ut på en promenad i det här fina vädret. Har varit hos Gurra å fixat min rygg och det känns mycket bättre nu även om jag kommer va lite öm imorrn. Livet känns lite extra fint nu när solen skiner också.
Kram
måndag 16 maj 2011
(Varning för långt, djupt inlägg utan bilder)
Hello. Har haft en grym helg som innefattat grillning med brudsen (det måste vi göra snart igen!!), grillning med familjen, Maddos hemkomst från Österrike, fyllechaffis åt far, Cappes sammandrag i fotboll i Valla samt egen fotbollsmatch mot Torsharg där det blev en härlig vinst med 5-2. Jag satte femman. En chip över målvakten, skönt. Men nu går jag i djupa i tankar.
Det var när jag körde pappa hem från en fest i lördags som vi diskuterade varför så många par skiljer sig nu för tiden. Bara nu den senaste tiden har jag fått höra om flera par här i närheten som bestämt sig att gå isär. Dessa par har flera barn tillsammans och vissa av de har varit tillsammans i nästan halva sina liv. Det här är något som jag tänkt på länge och som gör mig lite ledsen, då jag själv är ett så kallat "skilsmässobarn".
Jag vet att lever ett annorlunda liv. Jag träffade B när jag blott var 17 år och då fick jag två underbara bonusbarn på köpet. Tre år har gått och vi lever nu tillsammans i en femma här i malmköping. Nånting som kanske inte är helt vanligt när man bara är 20 år. Kanske är det mer vanligt att bo själv i en tvåa eller så. Jag vet att det är annorlunda, och att det finns många som tycker att jag på något sätt går miste om min ungdom litegrann.
Som jag känner just nu ser jag ett helt liv med B. Jag ser hus, bröllop, barn och hela fadderullan med just B. Men jag vill inte att vi ska bli som så många andra. Köpa hus, gifta oss, få barn och kanske bara fem år senare gå isär. Då känns det som att det jag längtar efter just nu är lönlöst. Jag ställer mig frågan hur det kommer sig att så många par (som man trott ska hålla ihop för alltid) separerar?
Är det helt enkelt så att det inte går att vara lycklig med en och samma person livet ut? Börjar man irritera sig alldeles för mycket på den andres ovanor att det helt enkelt inte går att stå ut längre? Varför slutar så många äktenskap i skilsmässa? Det undrar jag.
Jag tror att många glömmer bort att den relation som egentligen är allra viktigast att vårda är den man har med sin partner. När man skaffar barn blir de ens nya ögonstenar. Det är en överväldigande känsla att bli förälder och man vill ge sina barn allt man kan. Man prioriterar bort sina egna intressen för att barnen ska "få vara lyckliga". Men egentligen är det ju så att den enda relation som egentligen räcker livet ut är just den man har med sina barn. Det kommer alltid att finnas ett biologiskt band emellan ett barn och föräldrarna. Detta biologiska band finns inte mellan två partners, vilket gör att kärleken, om den inte uppvaktas, till slut kan försvinna. Kärlek till ett barn tar aldrig slut. Man vaknar inte upp en dag med en känsla av att man inte längre älskar sina barn. Men det är det som kan hända mellan två partners. Därför tror jag att det är så otroligt viktigt hur man väljer att prioritera sina egna intressen och inte bara barnens.
Jag kommer alltid få leva med att jag är en del av att Cappe å Claris mamma och pappa inte längre lever tillsammans. Kanske hade det hänt ändå om jag inte kom in i bilden som jag gjorde men det är något som jag aldrig kommer att få veta. Som det är just nu kommer jag alltid leva med en skuld och vissheten om att jag är en del av orsaken som splittrade en kärnfamilj. Jag ville aldrig såra nån när jag blev kär i B men jag vet att det var många som drabbades av situationen. Även om de flesta säger att de är lyckligare nu kommer det alltid finnas i mitt bakhuvud.
Det känns nästan som att skilja sig blivit en trend, och jag tror att en skilsmässa lätt smittar av sig. Särskilt bland kvinnor då det oftast är de som tar initiativet till en skilsmässa. Även om en skilsmässa är svår så borde det ju vara nånting man gör för att bli lyckligare, vilket de flesta säkert blir. Den lyckan smittar säkert av sig på många vänner som också vill vara så där lyckliga, och bestämmer sig för att även de ska skilja sig.
Jag säger inte att en skilsmässa på något sätt är enkelt. Jag vet att det innefattar mycket gråt, bråk, skuld, ångest, depression och extrem sorgsenhet. Men skilsmässa känns ändå som den enkla vägen ut, varför skulle det annars ha blivit så vanligt? Om man bestämmer sig för att skilja sig, har man då gjort allt som står i sin makt för att rädda den relation man har? Varför finns inte längre orken och lusten att jobba på det man en gång hade?
Det jag egentligen hakar upp mig på är att det känns så otroligt tråkigt att par inte längre lever ihop för alltid. Det känns som att det på något sätt står skrivet i stjärnorna att man någonstans på vägen ska bli olycklig. Jag menar inte att ett par borde hålla ihop för barnens skull, för det vet jag att det inte funkar. Barnen blir inte lyckligare av att leva med olyckliga föräldrar. Men hur kommer det sig att man från första början blir olycklig? Och varför tillåter så många det att hända?
Jag vet att ingen planerar en skilsmässa och jag vet att ingen tror att de en dag ska skilja sig när de möter den stora kärleken. Därför känns det så himla lönlöst ibland när jag tänker på min framtid. Det känns som att gå en promenad i motvind. Jag drömmer om så mycket med B och jag vill att det ska vara han och jag. Vi har redan genomgått många prövningar med barnen (för även om det är underbart att vara bonusmamma så kan det ibland också vara riktigt, riktigt svårt) vilket kanske kan göra att vi klarar de prövningar vi ställs emot när vi en dag får egna barn. Eller? Kommer vi också sluta i skilsmässa en dag, och gå åt varsitt håll?
Jag hoppas att jag en dag i framtiden när förhållandet kanske känns hopplöst kan minnas det här inlägget och kanske få mig en tankeställare. Jag skriver kanske eftersom jag helst inte vill att det ska hända. Jag vet att förhållandet kommer att kännas tung och svårt ibland, men det är något man måste jobba sig förbi genom att inte tillåta sig själv bli olycklig. Jag hoppas att jag aldrig behöver vakna upp en dag och känna att förhållandet jag lever i är hopplöst och att jag inte längre är lycklig med B.
Jag hoppas även att ingen känner sig trampad på tårna eller så. Eftersom jag själv aldrig varit med om en skilsmässa där jag varit den som skiljer mig kanske jag har uttryckt mig klantigt på vissa ställen som jag egentligen inte kan relatera till. Det här bara vad jag gått å tänkt på den senaste tiden och jag vill inte på något sätt uppröra någon.
Kram!
Det var när jag körde pappa hem från en fest i lördags som vi diskuterade varför så många par skiljer sig nu för tiden. Bara nu den senaste tiden har jag fått höra om flera par här i närheten som bestämt sig att gå isär. Dessa par har flera barn tillsammans och vissa av de har varit tillsammans i nästan halva sina liv. Det här är något som jag tänkt på länge och som gör mig lite ledsen, då jag själv är ett så kallat "skilsmässobarn".
Jag vet att lever ett annorlunda liv. Jag träffade B när jag blott var 17 år och då fick jag två underbara bonusbarn på köpet. Tre år har gått och vi lever nu tillsammans i en femma här i malmköping. Nånting som kanske inte är helt vanligt när man bara är 20 år. Kanske är det mer vanligt att bo själv i en tvåa eller så. Jag vet att det är annorlunda, och att det finns många som tycker att jag på något sätt går miste om min ungdom litegrann.
Som jag känner just nu ser jag ett helt liv med B. Jag ser hus, bröllop, barn och hela fadderullan med just B. Men jag vill inte att vi ska bli som så många andra. Köpa hus, gifta oss, få barn och kanske bara fem år senare gå isär. Då känns det som att det jag längtar efter just nu är lönlöst. Jag ställer mig frågan hur det kommer sig att så många par (som man trott ska hålla ihop för alltid) separerar?
Är det helt enkelt så att det inte går att vara lycklig med en och samma person livet ut? Börjar man irritera sig alldeles för mycket på den andres ovanor att det helt enkelt inte går att stå ut längre? Varför slutar så många äktenskap i skilsmässa? Det undrar jag.
Jag tror att många glömmer bort att den relation som egentligen är allra viktigast att vårda är den man har med sin partner. När man skaffar barn blir de ens nya ögonstenar. Det är en överväldigande känsla att bli förälder och man vill ge sina barn allt man kan. Man prioriterar bort sina egna intressen för att barnen ska "få vara lyckliga". Men egentligen är det ju så att den enda relation som egentligen räcker livet ut är just den man har med sina barn. Det kommer alltid att finnas ett biologiskt band emellan ett barn och föräldrarna. Detta biologiska band finns inte mellan två partners, vilket gör att kärleken, om den inte uppvaktas, till slut kan försvinna. Kärlek till ett barn tar aldrig slut. Man vaknar inte upp en dag med en känsla av att man inte längre älskar sina barn. Men det är det som kan hända mellan två partners. Därför tror jag att det är så otroligt viktigt hur man väljer att prioritera sina egna intressen och inte bara barnens.
Jag kommer alltid få leva med att jag är en del av att Cappe å Claris mamma och pappa inte längre lever tillsammans. Kanske hade det hänt ändå om jag inte kom in i bilden som jag gjorde men det är något som jag aldrig kommer att få veta. Som det är just nu kommer jag alltid leva med en skuld och vissheten om att jag är en del av orsaken som splittrade en kärnfamilj. Jag ville aldrig såra nån när jag blev kär i B men jag vet att det var många som drabbades av situationen. Även om de flesta säger att de är lyckligare nu kommer det alltid finnas i mitt bakhuvud.
Det känns nästan som att skilja sig blivit en trend, och jag tror att en skilsmässa lätt smittar av sig. Särskilt bland kvinnor då det oftast är de som tar initiativet till en skilsmässa. Även om en skilsmässa är svår så borde det ju vara nånting man gör för att bli lyckligare, vilket de flesta säkert blir. Den lyckan smittar säkert av sig på många vänner som också vill vara så där lyckliga, och bestämmer sig för att även de ska skilja sig.
Jag säger inte att en skilsmässa på något sätt är enkelt. Jag vet att det innefattar mycket gråt, bråk, skuld, ångest, depression och extrem sorgsenhet. Men skilsmässa känns ändå som den enkla vägen ut, varför skulle det annars ha blivit så vanligt? Om man bestämmer sig för att skilja sig, har man då gjort allt som står i sin makt för att rädda den relation man har? Varför finns inte längre orken och lusten att jobba på det man en gång hade?
Det jag egentligen hakar upp mig på är att det känns så otroligt tråkigt att par inte längre lever ihop för alltid. Det känns som att det på något sätt står skrivet i stjärnorna att man någonstans på vägen ska bli olycklig. Jag menar inte att ett par borde hålla ihop för barnens skull, för det vet jag att det inte funkar. Barnen blir inte lyckligare av att leva med olyckliga föräldrar. Men hur kommer det sig att man från första början blir olycklig? Och varför tillåter så många det att hända?
Jag vet att ingen planerar en skilsmässa och jag vet att ingen tror att de en dag ska skilja sig när de möter den stora kärleken. Därför känns det så himla lönlöst ibland när jag tänker på min framtid. Det känns som att gå en promenad i motvind. Jag drömmer om så mycket med B och jag vill att det ska vara han och jag. Vi har redan genomgått många prövningar med barnen (för även om det är underbart att vara bonusmamma så kan det ibland också vara riktigt, riktigt svårt) vilket kanske kan göra att vi klarar de prövningar vi ställs emot när vi en dag får egna barn. Eller? Kommer vi också sluta i skilsmässa en dag, och gå åt varsitt håll?
Jag hoppas att jag en dag i framtiden när förhållandet kanske känns hopplöst kan minnas det här inlägget och kanske få mig en tankeställare. Jag skriver kanske eftersom jag helst inte vill att det ska hända. Jag vet att förhållandet kommer att kännas tung och svårt ibland, men det är något man måste jobba sig förbi genom att inte tillåta sig själv bli olycklig. Jag hoppas att jag aldrig behöver vakna upp en dag och känna att förhållandet jag lever i är hopplöst och att jag inte längre är lycklig med B.
Jag hoppas även att ingen känner sig trampad på tårna eller så. Eftersom jag själv aldrig varit med om en skilsmässa där jag varit den som skiljer mig kanske jag har uttryckt mig klantigt på vissa ställen som jag egentligen inte kan relatera till. Det här bara vad jag gått å tänkt på den senaste tiden och jag vill inte på något sätt uppröra någon.
Kram!
tisdag 10 maj 2011
lördag 7 maj 2011
Superhjältarna
Min fredag:
- Nyklippt
- Grillat
- Powerwalk runt Lundby
- Bad med ansiktsmask och hårinpackning
- Somersby organic apple cider (som jag köpt själv!!)
- Mys i soffan
Min lördag:
- Powerwalk runt Lundby
- Härlig lördagsfrukost
- Mys med Claris
- Fotboll
- Fix i lägenheten
Bra helg so far. Nu: tvättstugan!
Kram
- Nyklippt
- Grillat
- Powerwalk runt Lundby
- Bad med ansiktsmask och hårinpackning
- Somersby organic apple cider (som jag köpt själv!!)
- Mys i soffan
Min lördag:
- Powerwalk runt Lundby
- Härlig lördagsfrukost
- Mys med Claris
- Fotboll
- Fix i lägenheten
Bra helg so far. Nu: tvättstugan!
Kram
tisdag 3 maj 2011
Jesus älskar alla barnen
Tjoflöjt.
Ville bara tala om för er alla att det finns mycket annat kul man kan lägga 2000 spänn på än självrisken i ens försäkring då man råkat repa arbetskamratens bil.. Hatade mig själv igår och lite idag. Laget räddade min kväll. Glömde allt för en stund. Rackarns va bra ni är brudar å va kul jag har med er!
Sen sist har jag faktiskt hunnit med en hel del från min måste-lista. Här hemma börjar vi komma i ordning rätt bra. I vårt sovrum saknas två nattduksbord å där hade de där 2000 kronorna kommit väl till hands och därför hatar jag mig själv lite till just nu. Men jag har i alla fall städat, tvättat, plockat mina ögonbryn, duschat (tur det), storhandlat, deklarerat, lämnat gamla nycklarna, ordnat virusskyddet samt varit på IKEA ännu en gång (nånting som faktiskt va på min vill-lista).
Har fortfarande kvar alla knasiga stressymptom som magvärk, illamående, huvudvärk, yrsel, tung andning samt en viss svullnad eller eventuell viktuppgång.. Å bättre blir det ju inte av att man tar en för snäv kurva ut från parkeringen från jobbet. Tjat tjat, jag vet. Men det äter upp mig lite inombords. Även om det kan hända vem som helst, när som helst.
Dagar som dessa tänker jag på min fina mamma som får alla mina problem att verka små och nästan obefintliga i jämförelsevis med andras. Hon får mig alltid att inse att "det kunde vara värre". Jag tänker på mina fina vänner som gjorde fick min födelsedag att gå från bra till bäst. (Bilder från kvällen + skärtorsdag kommer, jag lovar!!). Sen tänker jag tillbaka på en kväll för tre år sedan. Den gör mig varm å lycklig.
Stinker vitlök gör jag. Ska nog pussas lite med B. Se om han märker nåt. Ibland kan man ju tro att han är både döv å blind så smaklökarna kanske inte heller är i trim. Haha.
Godnatt! Kram
Ville bara tala om för er alla att det finns mycket annat kul man kan lägga 2000 spänn på än självrisken i ens försäkring då man råkat repa arbetskamratens bil.. Hatade mig själv igår och lite idag. Laget räddade min kväll. Glömde allt för en stund. Rackarns va bra ni är brudar å va kul jag har med er!
Sen sist har jag faktiskt hunnit med en hel del från min måste-lista. Här hemma börjar vi komma i ordning rätt bra. I vårt sovrum saknas två nattduksbord å där hade de där 2000 kronorna kommit väl till hands och därför hatar jag mig själv lite till just nu. Men jag har i alla fall städat, tvättat, plockat mina ögonbryn, duschat (tur det), storhandlat, deklarerat, lämnat gamla nycklarna, ordnat virusskyddet samt varit på IKEA ännu en gång (nånting som faktiskt va på min vill-lista).
Har fortfarande kvar alla knasiga stressymptom som magvärk, illamående, huvudvärk, yrsel, tung andning samt en viss svullnad eller eventuell viktuppgång.. Å bättre blir det ju inte av att man tar en för snäv kurva ut från parkeringen från jobbet. Tjat tjat, jag vet. Men det äter upp mig lite inombords. Även om det kan hända vem som helst, när som helst.
Dagar som dessa tänker jag på min fina mamma som får alla mina problem att verka små och nästan obefintliga i jämförelsevis med andras. Hon får mig alltid att inse att "det kunde vara värre". Jag tänker på mina fina vänner som gjorde fick min födelsedag att gå från bra till bäst. (Bilder från kvällen + skärtorsdag kommer, jag lovar!!). Sen tänker jag tillbaka på en kväll för tre år sedan. Den gör mig varm å lycklig.
Stinker vitlök gör jag. Ska nog pussas lite med B. Se om han märker nåt. Ibland kan man ju tro att han är både döv å blind så smaklökarna kanske inte heller är i trim. Haha.
Godnatt! Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)