Ibland önskar jag att jag vägde 10 kilo mer så jag kanske kände ett behov av att gå ner i vikt. Jag är för "smal" för att banta men inte tillräckligt disciplinerad för att träna jämt och ständigt. Det är kanske en konstig sak att önska sig men jag står ständigt stilla på samma kroppsform å vikt. Går jag upp det minsta får jag panik och börjar träna. Men så fort jag ser resultat av min träning "nöjer" jag mig och börjar unna mig mer mat och mindre träning igen.
Jag kan inte kalla mig smal. Jag kan inte kalla mig vältränad med det flåset jag får när jag springer. Jag kan inte kalla mig välsvarvad. Jag kan inte kalla mig slank. Jag kan heller inte kalla mig tjock, fet, knubbig eller överviktig. Vad är jag? Jag är lång, bredaxlad, muskulös med lite fett som sticker ut här å var. Och jag har fötter som båtar.
Jag älskar att titta på olika viktprogram som "du är vad du äter" och "biggest loser". De människorna kan väga sig och mäta sig och inom loppet av några veckor se stora förändringar. Det blir en motivation för de att fortsätta. Mina mått och min vikt skulle knappast förändras särskilt mycket. Snarare skulle mina mått kanske öka om jag bygger mycket muskler. Jag behöver en annan morot. Hur gör ni andra??
Och sen förundras jag så otroligt mycket över folk som kan säga "nej tack" när de får ett kakfat under näsan. Hur tusan gör ni det?? Mitt huvud säger "nej jag borde inte", trots detta sträcker sig min arm fram och tar en kaka, stoppar den i munnen, jag tuggar å sen sväljer jag kakan. Sen ångrar jag mig. Och det är ju absolut inte värt det sen när man ändå får ont i tänderna av allt socker (jag i alla fall).
Får ta mig en funderare på det där. Och jag tar gärna emot tips. Men nu är det helg. Och jag ska ut på en promenad i det här fina vädret. Har varit hos Gurra å fixat min rygg och det känns mycket bättre nu även om jag kommer va lite öm imorrn. Livet känns lite extra fint nu när solen skiner också.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar