(Varning för långt, djupt inlägg utan bilder)

Hello. Har haft en grym helg som innefattat grillning med brudsen (det måste vi göra snart igen!!), grillning med familjen, Maddos hemkomst från Österrike, fyllechaffis åt far, Cappes sammandrag i fotboll i Valla samt egen fotbollsmatch mot Torsharg där det blev en härlig vinst med 5-2. Jag satte femman. En chip över målvakten, skönt. Men nu går jag i djupa i tankar.

Det var när jag körde pappa hem från en fest i lördags som vi diskuterade varför så många par skiljer sig nu för tiden. Bara nu den senaste tiden har jag fått höra om flera par här i närheten som bestämt sig att gå isär. Dessa par har flera barn tillsammans och vissa av de har varit tillsammans i nästan halva sina liv. Det här är något som jag tänkt på länge och som gör mig lite ledsen, då jag själv är ett så kallat "skilsmässobarn".

Jag vet att lever ett annorlunda liv. Jag träffade B när jag blott var 17 år och då fick jag två underbara bonusbarn på köpet. Tre år har gått och vi lever nu tillsammans i en femma här i malmköping. Nånting som kanske inte är helt vanligt när man bara är 20 år. Kanske är det mer vanligt att bo själv i en tvåa eller så. Jag vet att det är annorlunda, och att det finns många som tycker att jag på något sätt går miste om min ungdom litegrann.

Som jag känner just nu ser jag ett helt liv med B. Jag ser hus, bröllop, barn och hela fadderullan med just B. Men jag vill inte att vi ska bli som så många andra. Köpa hus, gifta oss, få barn och kanske bara fem år senare gå isär. Då känns det som att det jag längtar efter just nu är lönlöst. Jag ställer mig frågan hur det kommer sig att så många par (som man trott ska hålla ihop för alltid) separerar?

Är det helt enkelt så att det inte går att vara lycklig med en och samma person livet ut? Börjar man irritera sig alldeles för mycket på den andres ovanor att det helt enkelt inte går att stå ut längre? Varför slutar så många äktenskap i skilsmässa? Det undrar jag.

Jag tror att många glömmer bort att den relation som egentligen är allra viktigast att vårda är den man har med sin partner. När man skaffar barn blir de ens nya ögonstenar. Det är en överväldigande känsla att bli förälder och man vill ge sina barn allt man kan. Man prioriterar bort sina egna intressen för att barnen ska "få vara lyckliga". Men egentligen är det ju så att den enda relation som egentligen räcker livet ut är just den man har med sina barn. Det kommer alltid att finnas ett biologiskt band emellan ett barn och föräldrarna. Detta biologiska band finns inte mellan två partners, vilket gör att kärleken, om den inte uppvaktas, till slut kan försvinna. Kärlek till ett barn tar aldrig slut. Man vaknar inte upp en dag med en känsla av att man inte längre älskar sina barn. Men det är det som kan hända mellan två partners. Därför tror jag att det är så otroligt viktigt hur man väljer att prioritera sina egna intressen och inte bara barnens.

Jag kommer alltid få leva med att jag är en del av att Cappe å Claris mamma och pappa inte längre lever tillsammans. Kanske hade det hänt ändå om jag inte kom in i bilden som jag gjorde men det är något som jag aldrig kommer att få veta. Som det är just nu kommer jag alltid leva med en skuld och vissheten om att jag  är en del av orsaken som splittrade en kärnfamilj. Jag ville aldrig såra nån när jag blev kär i B men jag vet att det var många som drabbades av situationen. Även om de flesta säger att de är lyckligare nu kommer det alltid finnas i mitt bakhuvud.    

Det känns nästan som att skilja sig blivit en trend, och jag tror att en skilsmässa lätt smittar av sig. Särskilt bland kvinnor då det oftast är de som tar initiativet till en skilsmässa. Även om en skilsmässa är svår så borde det ju vara nånting man gör för att bli lyckligare, vilket de flesta säkert blir. Den lyckan smittar säkert av sig på många vänner som också vill vara så där lyckliga, och bestämmer sig för att även de ska skilja sig.

Jag säger inte att en skilsmässa på något sätt är enkelt. Jag vet att det innefattar mycket gråt, bråk, skuld, ångest, depression och extrem sorgsenhet. Men skilsmässa känns ändå som den enkla vägen ut, varför skulle det annars ha blivit så vanligt? Om man bestämmer sig för att skilja sig, har man då gjort allt som står i sin makt för att rädda den relation man har? Varför finns inte längre orken och lusten att jobba på det man en gång hade?

Det jag egentligen hakar upp mig på är att det känns så otroligt tråkigt att par inte längre lever ihop för alltid. Det känns som att det på något sätt står skrivet i stjärnorna att man någonstans på vägen ska bli olycklig. Jag menar inte att ett par borde hålla ihop för barnens skull, för det vet jag att det inte funkar. Barnen blir inte lyckligare av att leva med olyckliga föräldrar. Men hur kommer det sig att man från första början blir olycklig? Och varför tillåter så många det att hända?

Jag vet att ingen planerar en skilsmässa och jag vet att ingen tror att de en dag ska skilja sig när de möter den stora kärleken. Därför känns det så himla lönlöst ibland när jag tänker på min framtid. Det känns som att gå en promenad i motvind. Jag drömmer om så mycket med B och jag vill att det ska vara han och jag. Vi har redan genomgått många prövningar med barnen (för även om det är underbart att vara bonusmamma så kan det ibland också vara riktigt, riktigt svårt) vilket kanske kan göra att vi klarar de prövningar vi ställs emot när vi en dag får egna barn. Eller? Kommer vi också sluta i skilsmässa en dag, och gå åt varsitt håll?

Jag hoppas att jag en dag i framtiden när förhållandet kanske känns hopplöst kan minnas det här inlägget och kanske få mig en tankeställare. Jag skriver kanske eftersom jag helst inte vill att det ska hända. Jag vet att förhållandet kommer att kännas tung och svårt ibland, men det är något man måste jobba sig förbi genom att inte tillåta sig själv bli olycklig. Jag hoppas att jag aldrig behöver vakna upp en dag och känna att förhållandet jag lever i är hopplöst och att jag inte längre är lycklig med B.

Jag hoppas även att ingen känner sig trampad på tårna eller så. Eftersom jag själv aldrig varit med om en skilsmässa där jag varit den som skiljer mig kanske jag har uttryckt mig klantigt på vissa ställen som jag egentligen inte kan relatera till. Det här bara vad jag gått å tänkt på den senaste tiden och jag vill inte på något sätt uppröra någon.

Kram!