Hjärnspöken som vi alla har

Det är märkligt vilken skillnad det är mellan juli och augusti. I måndags slog det om till augusti och i samma stund försvann den där tryckande sommarvärmen och den där svala sommarbrisen gjorde entré istället. Min syster tyckte att det doftade skolstart i luften och det är ju sant. Skolorna sätter snart igång. Idag har jag exakt en vecka kvar på denna oändligt långa och härliga ledighet jag haft i sommar.

Hade jag jobbat kvar i Flen i höst hade jag börjat jobba nu på måndag men eftersom jag nu börjar i Katrineholm istället sätter planeringsarbetet igång nästa torsdag. Jag ser fram emot att börja jobba, samtidigt som min hjärna spökar med mig. Våren i Flen var så fruktansvärt tuff och den upplevelsen fick mig att tvivla hundra gånger om på mig själv och min förmåga som lärare. Så istället för att känna den där väldiga längtan till att sätta igång och jobba kan jag istället känna en liten släng av ångest. Känslorna från i våras kommer tillbaka och jag får lite smått panik. Jag vet ju att det mesta antagligen kommer att vara helt annorlunda och att jag egentligen inte behöver tvivla på mig själv, men mina hjärnspöken säger något annat. Tror faktiskt inte att jag insett det förrän nu hur otroligt bränd jag blev under våren. Inte utbränd, men bränd. Det är en läskig känsla som jag hoppas ska försvinna när jag går till mitt nya jobb om en vecka.

Nedrans hjärnspöken.