En snabb liten uppdatering tänkte jag. De två dagarna i Falu var spännande, läskiga, jobbiga, roliga, inspirerande, skrämmande, peppande och gav en hel del träsmak i arslet. Nu är jag hemma och on my own. Genast kryper höga-krav-på-sig-själv-Amalia upp och jag börjar tvivla på möjligheten att klara det här på egen hand. Studiegruppen som vi ska ha efter träningen skrämmer mig. Jag ska skypa med två människor jag träffat en gång och diskutera läroplanen, lgr 11, som är skriven med komplicerad och akademisk svenska. Jag stirrar på texten, får ont i huvet för att jag tappat bort min glasögon och ångesten över att inte ha något att säga under studiegruppen kryper ner och lägger sig i magen på mig. Jag undrar vad jag gett mig in på och istället för att se utmaningen ser jag problemet. Så jävla typiskt mig själv. Försöker intala mig själv att jag inte är fullärd, att alla är i samma sits och att de andra två förmodlingen inte heller fattar någonting. Men det går inte. Jag är låst. Vill ge upp men det kommer antagligen inte heller att hända. Utan jag gråter en skvätt, skärper till mig, sammanfattar texten så gott jag kan och impoviserar resten under mötet. Hur det går återstår att se.
Svacka redan på fjärde dagen. Vill dö.
Skaka loss det på fotbollsplanen.
Kram kram
1 kommentar:
Vet inte om det här hjälper dig, men jag känner verkligen igen mig; klarade inte ens av att göra högskoleprovet för jag var rädd att få för lågt snitt, hade även liknande problem när jag pluggade i linköping. :/ Så om du nångång behöver prata av dig så vet du vart jag finns :) Jag håller i alla fall tummarna och hoppas det känns bättre imorgon!
Skicka en kommentar