(foto: madicken)
Jag läser en blogg om tjej som precis har nått sin målvikt 63 kg (62,5 kg för att va exakt). Jag har följt hennes blogg cirka ett år och för sju månader bestämde hon sig för att ta tag i sin 87 kg tunga kropp. Sju månader senare med nya matvanor, medlemskap i viktväktarna och regelbunden träning står hon 25 kilo lättare. Vilken känsla, att nå sitt mål.
Det får mig att lite smått oroa mig för mina mål:
Snabbhet 30 m: Springa under 4,70 sek
Spänst: Hoppa 35 cm. Brutalbänk: Klara 10 st.
Isokai: Klara över 1000 på ben "max" och över 700 på överkropp "medel". Dessa värden är för mig svåra att få grepp om, det är därför lite oklart för mig själv om jag satt ett högt eller lågt mål. Förhoppningsvis lagom.
Mest orolig är jag för snabbheten och brutalbänken. Jag måste sänka mig åtta hundradelar och klara tre stycken extra situps på brutalbänken. Skillnaden mellan den här tjejen och mig är att hon väldigt lätt kunde sätta upp delmål under tiden (t.ex 80 kg, 75 kg, 68 kg osv..) Men hur ska jag göra? Ska jag träna allt jag har och hoppas i mars att jag har tränat tillräckligt? Det känns tveksamt och nervöst. Jag måste komma på ett sätt att försöka mäta mig utan att använda mig av den utrustningen som finns på munktell. Tiden börjar ju fakstiskt rinna iväg. Benny får hjälpa mig. Återkommer med eventuella resultat.
När jag kom hem från jobbet och storhandling kände jag mig trött och ledsen. Loggade in på facebook och hade tur då det var många mysiga och roliga statusuppdateringar. Fnissade lite för mig själv. Pluggade in hörlurarna i öronen och sitter nu och piggar upp humöret ännu litegrann via spotify. Det funkar. Känner mig nu känslomässigt dränerad och taggad inför veckan fjärde träningspass om en timme. Go, go , go!
Imorrn väntar ett 10-timmars arbetspass och sen julbord. Mumma!
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar