I used to be fat

Jag tittar ofta på MTVs program I used to be fat där amerikanska ungdomar får slåss mot sin övervikt. Jag känner med dem, jag vet hur det är. Jag är medveten om att jag aldrig varit i närheten av samma övervikt som dem, men det handlar mer om hur jag uppfattar mig själv. Alltid har jag varit tjejen i klassen som varit längst, bredast axlar, bredast höfter, störst fötter och biffigast armar. Jag har alltid uppfattat mig själv som en klump och det gör jag fortfarande ibland trots att jag vet att jag är långt ifrån överviktig.

Vill klargöra att jag sällan uppfattar andra som överviktiga eller "feta", framför allt inte människor i min närhet. Jag har växt upp bland vänner och familj som varit både små- och storväxta och om jag någon gång reagerar på överviktiga människor är det när okända personer på tv dyker upp. "Om hon anser sig själv vara fet måste hon ju tycka att jag är jättefet" tänker säkert vissa av er nu, men nej, det handlar inte om det. Det handlar enbart om hur jag uppfattar mig själv. Det är inte lätt att gå från barnstorlek 170 direkt upp till damstorlek 38 när man går i typ femte/sjätte klass. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få fortsätta handla på barnavdelningen som de andra tjejerna i klassen. Men de breda höfterna och långa benen hade gjort sitt i barnkläderna.

När de andra tjejerna fick på sig kläder i storlek 32, 34 och 36 fanns ingen annan utväg än att uppfatta mig själv som fet. Om jag inte var fet, varför fick jag då inte på mig en storlek 34 som alla andra tjejer i klassen? Vi jämförde oss ofta med varandra, särskilt vikten. Jag ljög ofta och drog bort säkert 8-10 kg från min riktiga vikt. Aldrig slog det mig att det berodde på min längd, mina breda axlar eller mina muskler som gjorde att jag vägde mer än de andra.

Jag vet att många av er känner igen er i det jag skriver och många av er har säkert haft det mycket värre än jag. Vill inte på nåt sätt verka som ett offer, utan bara föra mina tankar vidare för er att relatera till. Lovade er lite före- och efterbilder. Här kommer de:

Jag i juni förra året.
Tittar man noga ser man svullna armar,
mage och lår.

Byxorna jag bar under tiden på Miljöteamet förra året.
Flera centimeter för stora.

Magen sommaren 2011

Magen vår 2012

Men sanningen är att jag faktiskt bar på några kilos övervikt förra sommaren. Mycket förändrades efter gymnasiet. Jag gick från att träna 6 fotbollspass i veckan + egen träning till att träna 2 fotbollspass i veckan + ingen egen träning. Jag jobbade på Miljöteamet som slet mycket på kroppen och när jag kom hem sov jag för jag var så trött efter arbetsdagen. Läget blev värre på jobbet med dumma chefer och stressen ledde till att jag inte brydde mig om vad jag åt. Något som jag alltid brytt mig om tidigare.

När jag sa upp mig tog det ett par månader innan jag orkade ta itu med mig själv. Sommaren gick och det är ganska lätt att gömma sina 79 kg under vackra sommarklänningar. Tittar man på bilden högst upp är det kanske lättare för er att förstå att jag faktiskt vägde så mycket. Sedan november 2011 har jag och Benny byggt upp en livsstil som jag hoppas vi ska fortsätta med livet ut. Träning och nyttig mat var det som krävdes för att jag nu i maj skulle trilla ner på 68.8 kg. Så jäkla nöjd med mig själv.

Vart ska jag nu ta vägen då, när vikten är nådd? Nu vill jag bygga muskler. På något sätt känns det som att jag alltid kommer att fokusera på min vikt, som om den skulle betyda allt. Jag hoppas kunna släppa mina tvångstankar om kilon och istället fokusera på att bygga en muskulös kropp. Om jag går upp i vikt får det vara så, för muskler väger mer än fett. Om jag går ner i vikt är det antagligen för att kroppen blir tightare och då får det vara så med. Hur som helst är det inte det jag vill fokusera på. Som hjälp på vägen har jag min underbara sambo Benny som kommer med mycket tips på vägen om hur man styrketränar. Och sen självklart min trogne bästa vän Lina den fina som pushar mig på träningen.

Jag hoppas det här inlägget ska kunna inspirera er andra och inte på något sätt uppröra er. Mitt syfte är att andra ska kunna relatera till det jag skriver och att jag ska kunna se tillbaka på mina inlägg om några år fortfarande känna mig väldigt nöjd med mig själv. Var inte rädda för att lämna en kommentar eller fråga om något, er kommentar kommer inte synas förrän jag godkänner den.

Kram kram