Här var det mindre livat. Anledningen beror på att mina helger är alldeles för korta och att jag har alldeles för mycket att göra i veckorna. Det blir aningen slentrianmässigt, jag har inte så mycket nytt att komma med. Jag tränar, äter, sover, pluggar, praktiserar och har ett allmänt normalt vardagsliv med mat som ska lagas och kids som hämtas och lämnas.
Men helgen som gått var något utöver det vanliga och det var antagligen därför den susade förbi i rasande fart. Summerat med endast ord innehöll den: shopping, god mat, pussar, kramar, idol, fotboll, skratt, bråk, gråt, vänner, korv med bröd, drinkar, shots, festliga frisyrer, smink, ölspel, välkomstbål, trånga toalettbesök, trasig mobil, skor i diket, asgarv, tända ljus, fet mat, godis, glass, chips och en himla massa leenden.
Jag befinner mig i en period där jag trivs himla bra just nu. Jag är som gjord för att jobba i skolan samtidigt som det är bland det jobbigaste jag gjort och jag somnar extra tidigt om kvällarna. Att veckorna och helgerna susar förbi innebär att jag har roligt, samtidigt som högskolan stör min roliga rytm med alla extra uppgifter de slänger på oss. Jag har fortfarande ont i kroppen och trots det känns träningen lättare än den nånsin varit. Jag har saker som gnager, ändå känner jag mig för stunden så himla glad.
Vad beror sånt på? Att man kan känna sig så himla lycklig trots att man är väl medveten om att det finns saker och ting omkring en som tynger ner och gör motstånd? Varför ser man inte alltid de finns stunderna i livet? Det är märkligt, men jag är glad. Vill att livet alltid ska kännas så här. Men föga förvånande kan det nog kännas annorlunda redan imorgon. Märkligt, som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar