Den som dömer mig hårdast är jag

Blir så förbannat trött på mig själv. Är alldeles för ambitiös vissa gånger. Jag har en skriftlig inlämning och en ppt, en färdig redovisning som sitter klockrent. Men så jämför jag med alla andras dokument och powerpoints och blir genast inte nöjd med mitt eget utan vill göra bättre. Jag vet att mitt arbete är klart godkänt, så släpp det då Amalia. Du kommer inte orka annars. Tänk om jag kunde lyssna på mig själv ibland.

Hjärnan har tagit sommarlov redan nu, trots att det är två veckor och ett examinerande arbete kvar. Jag hatar dessa dagar när jag totalt låser mig och motivationen är som bortblåst. Drömmer mig bort till sommarens lediga dagar istället och önskar att jag vore där. Inte här, 15 dagar innan ledigheten. Men jag ska ta och rycka upp mig, ni är säkert trötta som satan att läsa om överambitiösa-jag. 15 dagar är ingenting, det klarar jag. Mitt arbete är bra och redovisningen kommer bli bra och godkänd. Det sista arbetet kommer också gå bra och bli godkänt och efteråt kommer jag att känna mig löjlig som hade sådan panik nu innan. Eller hur?