Här hemma är det ombytta roller. B har gått å lagt sig och här sitter jag och kuckilurar fast att klockan blivit elva. Inte så konstigt med tanke på att jag gått från att städat 8 timmar/dag, komma hem, laga mat, diska och träna till att sitta på kontor och stå i kassan.
Fast just idag kan jag inte sova för att jag är arg på mig själv. Arg för att det alltid är samma gamla visa. Att jag aldrig kan bestämma mig eller göra saker för säkerhetsskull. Att jag alltid är så tvärsäker ena sekunden och så otroligt tveksam nästa. Men en gång är ingen gång och två gånger är en gång för mycket. Och det börjar jag kanske inse nu.
Jag går och väntar på ett antagningsbesked som kan förändra hösten. Jag har väntat på detta sen i mars. Jag har varit tvärsäker på detta sen förra hösten. Jag var så säker tills i helgen. När jag insåg hur underbart det är att ha barnen här. Hur fantastiskt det är att följa deras utveckling. Jag insåg hur mycket jag stormtrivs i nya lägenheten och hur gärna jag vill färdigställa den. Jag insåg hur toppen det nya jobbet är och hur otroligt kul det är att lira fotboll med brudarna i laget. Jag insåg hur otroligt långt det är till Borås och hur mycket jag kommer att sakna min B.
Men att ändra planerna inför hösten skulle innebära att jag under ett år till ska behöva hanka mig fram tills nästa vår då jag kanske är redo att lämna byn. Så nu hatar jag mig själv. Jag kommer inte ha någon fortsättning på det jobb jag har nu och att gå tillbaka till Miljöteamet finns inte på kartan. Jag önskar att någon kunde tala om för mig exakt hur jag ska göra.
Idag klickade jag in på en sida som jag varit på så många gånger förut. Som har känts rätt ända sedan andra året i gymnasiet när J.N tipsade om den. Som ger mig ett pirr i kroppen varje gång. Jag har haft den i bakhuvudet så länge men har på något vis velat vara någon annan. Inte den där ledaren och idrottstjejen som alla redan sett, utan den där dolda affärskvinnan. Varför försöker man förneka något som alltid känts så rätt?
Så trött på alla som frågar vad jag ska göra. Jag vet att de inte gör det för att jävlas, men ibland känns det så. Men från och med nu stänger jag av. Otrevlig eller inte men från och med nu vill jag inte prata om det. Jag har inte bestämt mig. Jag vet inte.
Eller jo det gör jag. Jag vet exakt. Jag har redan bestämt mig. Arbetet är redan påbörjat. Men jag håller tyst om det tills jag känner för att prata om det. Just nu är jag bara så trött på allt som har med framtidsplaner att göra. Jag vill leva just nu. Och helst inte tänka på vad som händer efter vecka 31 när mitt sommarjobb slutar, fotbollen är igång och skolterminen snart ska starta. Vart är jag då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar