Min kropp strejkar verkligen. Jag som "aldrig blir sjuk" är nu inne på min tredje vecka med sjukdom. Bihålorna och hostan vill inte ge med sig. Men det är väl inte så konstigt att kroppen säger ifrån och stänger av när man slutar ta hand om den. Jag vet att jag har varit blek och trött de senaste veckorna. Det har blivit alldeles för lite mat om dagen och den mat som jag intagit har varit av alldeles för dåligt näringsinnehåll. Mina naglar spricker och musklerna sinar bort. Men orken har verkligen inte funnits där. Jag har många som bryr sig om mig och som uppmärksammat detta och det är jag tacksam för. Jag ska verkligen skärpa mig. Vila och en bättre kosthållning är ordinerat.
Men trots sjukdom och dålig kosthållning så ljusnar ändå dagarna. Kan ni också känna det? Den här veckan har varit en bra vecka. Jag har varit glad och fått många fina besked. Det rullar in extra pengar från CSN och den mattetentan jag skrev tidigare i januari, mitt i allt mörker, blev godkänd eller till och med väl godkänd på ena delen. Då var jag mäkta stolt över mig själv, när jag trots ett stort hål i mitt hjärta kunde bita ihop och klara en tenta som de flesta förberett sig för i 10 veckor. Jag räknade mitt första tal 1,5 vecka innan tentan skrevs. Det går om man vill, man måste bara vilja det hemskt jävla mycket.
Sedan är jag så innerligt tacksam för den underbara sammanhållning och dynamik vi i fotbollslaget byggt upp. Jag var imponerad redan under säsongen 2014 och blir så himla stolt när jag märker hur energin bara blir bättre och bättre inom laget. Förra helgen hade vi pyjamasparty och nu i helgen ska vi förhoppningsvis upp på scenen och hämta hem priset som "årets lag". Hur som helst får vi gå på idrottsgala tillsammans. Alla tjejer är så underbara, de bryr sig om, frågar hur jag mår och kramar om mig. Det behövs inte så mycket mer än så. Det får mig verkligen att må bra. Utan dessa brudar hade tillvaron fortfarande varit väldigt, väldigt mörk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar