Högarna med saker som borde göras bara växer och när tid blir över finns ingen ork att ta itu med dem. Jag har jobbat, praktiserat och studerat. B säger åt mig att avstå från att jobba när han ser hur stressad jag är. Men han förstår ju inte, att det är en slags lättnad att komma till jobbet. Att få åka hemifrån, att inte sitta bland dammråttorna eller högarna med tvätt och plugga. Att få vara den som för en gång skull inte hämtar barnen, lagar mat eller har ansvar för att allt ska gå rätt till.
Jag har smitit tidigare från både praktik, jobb och seminarium för att hinna med vardagen. För att hinna med att hämta barnen, laga mat och få iväg dem eller mig själv till träningen. Jag har känt mig som en dålig student och som en dålig bonusmamma. En person som inte räcker till hur den än gör. Någon som bara finns men inte existerar.
Men livet har inte alls bara varit svart. Jag har skrattat mycket och varit väldigt glad också. När jag slipper allt som har med ett inrutat liv att göra. Det är sällan jag känner att livet är svårt, och när det väl sker har jag svårt att uttrycka mig. Därför blir det tyst på bloggen. Jag kan inte låtsas som ingenting men jag kan inte heller förklara hur jag känner.
Men när varje dag går ut på disponera varenda minut så effektivt som möjligt blir vardagen till sist olidlig och otroligt omotiverande. Barnen blir drabbade. De slussas hit och dit och varje dag är planerad in i minsta detalj för att allt ska hinnas med. Jag och B blir drabbade. Livet kretsar kring fotbollen och att tillfredsställa alla andra. Tillfredsställa alla de som ringer och smsar, hela dagen, varje dag. Tillfredsställa de som på något sätt vill vara en del av vårt liv, som ÄR en del av vår vardag.
Fast alla har det så ibland och det börjar faktiskt att kännas bättre, lättare. Därför kan jag skriva här. Jag får perspektiv på saker och ting. Kan reflektera över mina känslor och inse vad som verkligen betyder någonting. Vad som är viktigt för MIG för att JAG ska fungera. Inte alla andra.
Men denna svacka har bidragit till mycket. Jag har tvivlat mycket på mig själv den senaste tiden och jag ifrågasätter min förmåga överallt, vad gäller allting, hela tiden. Träning och kost som annars är en så viktig del av mitt liv har känts värdelöst. Jag blir osäker i min roll som flickvän, bonusmamma, lärarstudent, vän och fotbollsspelare. Livet har känts... Svårt. Trist. Outhärdligt. Ont.
Det handlar om att hålla näsan över ytan tills det vänder. Att hålla ut. Att veta att allt i sinom tid vänder tillbaks igen. Förstå att guld inte är det enda här som glimmar. Förr eller senare spricker en bubbla. Håll ut några dagar till, som en så klok gammal vän skulle ha sagt.
Det ska jag göra nu. Jag ska försöka. Kämpa. Jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar