Älskar utmaningen som skolan innebär

Jag känner sådan hatkärlek till att vara tillbaka i skolan igen. Det är så ångestladdat inför varje seminarium och det är ett enda stort virrvarr i huvudet som surrar runt. Men ändå är det något som kittlar i magen. En nyfikenhet och spänning som liksom smyger sig på. Jag är rädd för att det jag har antecknat ska vara fel eller konstigt men är ändå så sjukt exalterad över att höra vad alla andra har att säga. Oftast bygger jag upp en stor oro inför varje uppgift, men har hittills bara fått avsluta de med en lättnads suck.

Det är en awesome feeling att hela tiden få lära sig någonting nytt och att få se allting ur andras perspektiv. Först är det kaos i hela huvudet, prestationsångesten gror i magen och man har inte den blekaste i vilken ände man ska börja. Men kaoset överskuggas av allt det nya man lär sig även om man inte riktigt fått en klar helhetsbild. Njutningen man känner efter ett avslutat seminarium gör det så jävla värt rädslan man känner innan. Först är det svårt, sen lätt.

Dessutom är det en markant skillnad bara på den här veckan och förra, när jag fortfarande jobbade. Nu finns tiden att verkligen satsa allt och ta lärdom av precis allting. Och det känns så jävla läskigt, ångestladdat, spännande och exalterande på en och samma gång. Wow, vilken känsla. Det är mer än jag förväntat mig.

Älskar utmaningen!