Livet väntar inte på någon

Hur pausar man livet? Livet bara är. Hela tiden. Lärarna fortsätter att undervisa, föreläsningar fortsätter att sändas och nya uppgifter hamnar på att-göra-listan medan jag letar efter pausknappen. Tänk att få en liten chans att reda ut alla tankar och känslor, utan att livet passerar förbi.

Jag önskar verkligen att jag kunde pausa. Bara få stanna ett tag. Att inte behöva brottas med alla tankar och mig själv medan jag försöker hålla uppe samma tempo som livet. För det är ju en nästintill omöjlig uppgift, att försöka komma ikapp livet. Jag vet inte hur jag lyckats med den uppgiften tidigare. Livet bara rusar. Hela tiden. Varje dag.

Håller mig flytande

Sedan förra fredagen har mitt liv präglats av sjukdomar. Jag har avverkat feber, magont, tryck över bröst och rygg, ont i luftrören, hosta, nästäppa, halsont och svullna bihålor. Jag försöker hålla mig flytande men utan träningen känns det som att jag drunknar. Jag kan inte ta till min enda trygga tillflyktsort utan lämnas ensam med mina tankar och känslor. Dessa tankar och känslor bara snurrar och orsakar panikattacker och gråt. Aldrig tidigare har jag upplevt livet så här svårt. 

Det som håller mig över ytan när jag inte kan simma själv: 

Kärleken är ett korthus

Från början står två kort staplade mot varandra. Att hitta två kort som klarar av att stå staplade mot varandra är inte lätt, det krävs en speciell balans mellan de två korten för att korthuset ska få en stabil grund att stå på. Ibland behövs det lirkas lite med de två korten för att de ska orka stå lutade mot varandra och ibland står korten lutade mot varandra som om de inte var skapta för något annat.

För att bygga ett korthus krävs tålamod och ett stort engagemang. Om korthuset rasar måste envisheten och viljan att bygga upp det igen finnas där. Det krävs mental styrka, koncentration och en extrem försiktighet.

Vartefter tiden går växer korthuset och medan det byggs upp och växer sig allt större kräver det omvårdnad och omtanke. För att behålla korthusets stabila grund krävs ibland lite extra underhåll i form av klister, tejp, lera, lim, gips, snöre, spik eller skruv. Man gör vad som krävs för att korthuset inte ska rasa, och om det någon gång rasar lappas det ihop i den mån det går.   

Men ibland rasar korthuset ändå och byggs aldrig upp igen. Ibland finns inte orken och viljan att bygga upp det. Ibland kan det vara lika bra att korthuset rasade, eftersom konstruktionen var fel från första början. Orsakerna till varför ett korthus rasar är oftast flera och ibland svåra att sätta ord på.

Ett korthus tar flera år att bygga upp och kan med en ordentlig vilja stå stabilt en hel livstid ut. Det tar lång tid att bygga men kan raseras på bara ett ögonblick. Därför är det så viktigt att vara försiktig.

Mitt korthus har rasat. I en avsiktlig rörelse raserade jag mitt korthus på bara ett ögonblick. Trots klister, tejp och lera så rasade korthuset. Det gör ont. Varje dag gör det ont.

Ibland är anledningarna många till varför just mitt, eller vårt, korthus rasade. Ibland kan jag knappt minnas vad dem anledningarna var.  

Jag kunde aldrig någonsin föreställa mig det enorma hat jag skulle känna mot mig själv efter att ha beslutat att det var dags för vårt korthus att rasa. Det enorma hat jag känner mot mig själv för all den smärta jag orsakat. Hur illa jag tycker om mig själv för att jag lyssnar till mitt hjärta. Den avskyn man känner mot sig själv när man kämpat med något så länge, funderat över konstruktionen, arbetat hårt med bygget och sedan låter korthuset rasa.     

Ingen dag är sig längre lik och känslorna går i vågor. Ena dagen kan jag sakna vårt korthus och undra varför jag valde att rasera det. Andra dagen kan jag känna att korthuset kanske behövde rasa för att jag skulle kunna hitta tillbaka till mig själv igen. Men allra mest är allting bara svart, blankt och tomt.

Jag har inga svar på någonting. Jag vet inte vad som står i stjärnorna för oss. Jag vet bara vad som är det enda rätta just nu. Vad som händer sen och om det verkligen var rätt beslut eller inte, kan bara tiden utvisa.

Känslorna har liksom slagit slint och även om jag tar mig igenom vardagen, så gör jag det som om jag vore en maskin. Jag känner inget. Jag ser inget. Jag hör inget. Jag bara gör, gör, gör. Biter ihop, borrar ner huvudet och försöker att undvika smärtan. Försöker att bara existera, utan att egentligen finnas till.