Maj månad

Idag är sista dagen av maj månad. En månad där jag inte riktigt varit mig själv, en månad där jag inte riktigt har kunnat känna att jag duger. Jag har borrat ner huvudet och bara kört, så pass hårt att den fem veckors-period av praktik jag hade framför mig alldeles nyss redan har gått mot sitt slut. Imorgon är det helt plötsligt 1 juni och jag inleder snart min sista vecka på högskolan för den här terminen.

 

När jag inte levt i min lilla bubbla av ständigt ifrågasättande av min existens har livet varit riktigt fint. Maj månad har ju bjudit på så fabulöst mycket underbara ting, bara man väljer att se dem. Det har varit möhippa för fina svägerskan Marie, gos med Anastasia och kidsen, träning, god mat, bröllop och trädgårdsarbete.

 

Förra veckan fick jag ett brev på posten. I brevet stod allt det där jag egentligen vet, innerst inne, men som jag inte kunnat se på väldigt länge. Det var en fantastisk läsning. Brevet kom från Lina, min underbara vän, som vet precis hur hon ska muntra upp en ledsen tjej som går runt och är osäker på sin roll som människa. Om två veckor åker vi till Norrköping, bara hon och jag, och rår om varandra. Nu känns sommaren plötsligt lite närmare, tillvaron känns lite lättare och jag kan lita lite mer på min egen förmåga.

  

 

Möhippan för Marie blev på Kolmården där hon fick gosa med
spindlar, skorpioner, larver, krokodiler, ormar och hajar.

 

Ruskigt nära att bli biten.

 

Framförhållning.

 

Lilla gose-tösen!

 

Claris ritar av mig.
"Sitt still!"

 

Tillbaka på gymmet efter ett längre uppehåll.

 

 

Frukost i världsklass.

 

Familjen Edlund

 

Du & jag.

 

Fina Emelie och Andreas

 

Jag.

 

Brudvalsen

 

Fika i lärarrummet på praktiken.

 

Älskar GI-maten.

  

Sprang 10 km hinderbana.
Dog lite.

Inte bara av trötthet utan av stolthet över mig själv också!

  

 

Lätt värt.

 

Kroppen gjorde lite ont.

 

Rosé i kvällssolen.

 

Jobbar hårt när B grillar.

 

På läger med mina fina 3:or och min handledare.  

 

Tomat- och chiliplantor på plats.

 

Fotbollen har varit ett litet plåster på såren denna månad.  

Fantastiska fredag

Har haft en alldeles fantastisk fredag. Tillsammans med lördag är det min absoluta favoritdag. Varit på blomsterlandet med mamsen. Vi köpte blommor och växter till mina rabatter,  hennes födelsedagspresent till mig. I rabatterna har jag nu rabarber, gojibär, blåbär, murklocka, lavendel och lite annat. Blev så himlans nöjd. Nu saknas bara en syrénbuske som ska planteras inom kort! 

Fredagen är fantastisk på andra vis också. Jag har gymmat, påtat i trädgården och kollat på fotboll i kvällssolen. Men framförallt har jag blivit storasyster till lilla Hilma. Grattis pappa och Maria! 

Tar en paus i simhallen

Har gosat ner mig i lärarrummets soffa efter ett pass i simhallen. Har praktik ända fram till 19.00 eftersom de har kvälls-APT idag. Har haft en jätterolig engelskalektion med mina treor under dagen. Som vanligt när jag har praktik börjar jag lagom komma in i lärarrollen när det snart är dags att avsluta. Sista veckan är nästa vecka, då ska vi på läger. Lägereld och spökhistorier, ska bli så kul!!

Efter att eleverna åkt hem idag tog jag en sväng till simhallen och simmade en halvtimme. Bubblade lite bubbelpool och bastade. Nu är jag redo för att tackla kvällens APT och resten utav veckan.

Svårt att förklara

Men jag gör ett försök. Livet har på den senaste tiden känts förutsägbart och inrutat. Varje ny vecka har bidragit med magont och ångest inför även de allra minsta bekymmer. Vardagen har varit svår att få ihop. Så mycket som ska hinnas med på så lite tid. Rutiner. Svackor. Slentrian.

Högarna med saker som borde göras bara växer och när tid blir över finns ingen ork att ta itu med dem. Jag har jobbat, praktiserat och studerat. B säger åt mig att avstå från att jobba när han ser hur stressad jag är. Men han förstår ju inte, att det är en slags lättnad att komma till jobbet. Att få åka hemifrån, att inte sitta bland dammråttorna eller högarna med tvätt och plugga. Att få vara den som för en gång skull inte hämtar barnen, lagar mat eller har ansvar för att allt ska gå rätt till.

Jag har smitit tidigare från både praktik, jobb och seminarium för att hinna med vardagen. För att hinna med att hämta barnen, laga mat och få iväg dem eller mig själv till träningen. Jag har känt mig som en dålig student och som en dålig bonusmamma. En person som inte räcker till hur den än gör. Någon som bara finns men inte existerar.

Men livet har inte alls bara varit svart. Jag har skrattat mycket och varit väldigt glad också. När jag slipper allt som har med ett inrutat liv att göra. Det är sällan jag känner att livet är svårt, och när det väl sker har jag svårt att uttrycka mig. Därför blir det tyst på bloggen. Jag kan inte låtsas som ingenting men jag kan inte heller förklara hur jag känner.

Men när varje dag går ut på disponera varenda minut så effektivt som möjligt blir vardagen till sist olidlig och otroligt omotiverande. Barnen blir drabbade. De slussas hit och dit och varje dag är planerad in i minsta detalj för att allt ska hinnas med. Jag och B blir drabbade. Livet kretsar kring fotbollen och att tillfredsställa alla andra. Tillfredsställa alla de som ringer och smsar, hela dagen, varje dag. Tillfredsställa de som på något sätt vill vara en del av vårt liv, som ÄR en del av vår vardag.

Fast alla har det så ibland och det börjar faktiskt att kännas bättre, lättare. Därför kan jag skriva här. Jag får perspektiv på saker och ting. Kan reflektera över mina känslor och inse vad som verkligen betyder någonting. Vad som är viktigt för MIG för att JAG ska fungera. Inte alla andra.

 

Men denna svacka har bidragit till mycket. Jag har tvivlat mycket på mig själv den senaste tiden och jag ifrågasätter min förmåga överallt, vad gäller allting, hela tiden. Träning och kost som annars är en så viktig del av mitt liv har känts värdelöst. Jag blir osäker i min roll som flickvän, bonusmamma, lärarstudent, vän och fotbollsspelare. Livet har känts... Svårt. Trist. Outhärdligt. Ont.

Det handlar om att hålla näsan över ytan tills det vänder. Att hålla ut. Att veta att allt i sinom tid vänder tillbaks igen. Förstå att guld inte är det enda här som glimmar. Förr eller senare spricker en bubbla. Håll ut några dagar till, som en så klok gammal vän skulle ha sagt.

Det ska jag göra nu. Jag ska försöka. Kämpa. Jag lovar.

Att leva ett inrutat liv

Igår satt jag vid middagsbordet och funderade över hur människor orkar leva detta inrutade liv. Stressa till jobbet, stressa hem, stressa till träningen (eller någon annan aktivitet som någon av familjens medlemmar håller på med) sedan stressa hem igen. Aldrig har min motivation inför skola, jobb och livet varit så dålig som nu. Det märks på uppdateringen i bloggen. Motivation noll. Återkommer.